Malin Lobell
AIR Blekinge är sedan 2025 ett residens inom de gestaltande områdena konst, slöjd och musik. Konstnärerna Malin Lobell, Elin Sundström och Johan Lundberg deltog i residenset AIR Blekinge (Artist In Residency) som arrangeras tillsammans med Saxemara Artist Studios Länk till annan webbplats. som bas under hösten 2025.
Alla tre bjöds in för att utforska och utveckla samarbetet mellan de olika kulturformer och arbeta utifrån det övergripande temat lera i en bred och experimentell betydelse.
Kort om AIR Blekinge
AIR Blekinge har sedan 2017 varit ett residens för bildkonstnärer med sin bas i någon av länderna runt Östersjön och fokus har då varit konstnärliga gestaltningar och långsiktiga samarbeten i länet med inriktning på digitala och fysiska offentliga miljöer.
Från 2025 prövades ett tvärsektoriellt samarbete för att skapa nya arbetsformer, nya nätverk och för att vidga residensarbetet.
Residensets AIR Blekinge arrangeras av Konst i Blekinge, Slöjd i Blekinge och Musik i Blekinge i samarbete med Saxemara Artist Studio.
Om processen tiden och erfarenheten under AIR Blekinge
Malin Lobell har en lång erfarenhet av att arbeta med jorden och dess underliggande mikrober, vilket ger ett perspektiv som går bortom det mänskliga och belyser hur vi samverkar med naturen på en djupare nivå. Hennes tvärdisciplinära samarbeten visar på en förmåga att förena konst, forskning, historia, ekologi och naturvetenskap.
Malin Lobell - EFTERLÄMNINGAR I ETT GRÄNSLAND eller ATT FALLA I LERA
Att arbeta platsspecifikt. Att komma till en plats och närma sig den innebär för mig att kunna följa vad som händer i möten med människor, platsen, andra-än-människor. Jag kom till AIR Blekinge i Saxemara med mitt konstnärskap och några utgångsfrågor. En av dem var; vem bor i leran? Vilka vistas i underjorden? Hur kan vi förstå och lära känna dem för att bättre respektera dem som också är förutsättning för vårt eget liv.
Vi lever i samma ekosystem.
Jag ville träffa de som levde i leran men den glaciala leran är syrefattig och efterlämningar i den består främst av bakterier som jag ser vibrerar och simma runt i mina mikroskopiska studier på Saxemara artist studio. När den glaciala leran bildades fanns inte mycket organiskt material och protisterna, de encelliga organismer som lever i lagren lite högre upp var svåra att hitta i mina lerprover. Iallafall till en början.
Tallen. Foto: Malin Lobell
ATT FALLA NER I LERAN STANNAR TIDEN OCH DU VILAR UTSTRÄCKT I ÅRTUSENDEN.
Jag ville träffa de som levde och bodde i leran men träffade på de som blivit gömda i den.
Leran blev en kapsel och behållare för en tall som stått ståtlig invid Blekinges strand för ca 10 500 års sedan.
Jag träffade Mary och hon berättade om hur de på hennes föräldragård strax intill Bökevik 1969 skulle gräva för dränering. De grävde mer än en meter ner i leråkern och där låg den, fallen, utsträckt, vilande. Mary beskriver hur det liggande trädet nådde henne upp över naveln. Den var stor. ”Stammens diameter måste varit 100-120cm” säger hon. Hon fortsatte: "Den luktade rabarber och doften hängde kvar länge". Fynden i leran får torka inne i gårdens lada. 1975 får snickaren Anders Haraldsson uppdraget att göra ett bord av det större av de två trädstammarna som hittats i åkern. Den andra mindre trädstammen står fortfarande kvar i ladan, halvt gömd bakom båtar och traktorer. Jag lutar mig mot den. Luktar. Den luktar varken tall eller rabarber längre. Jag får ta med mig några olika delar som prover; både av barken och vid den söndertrasade rotdelen där fortfarande spår av leran sitter fast . Bland lerjordsrester och rottrådarna som innehåller gamla kiselalger ser jag plötsligt ett frö. Ett maskrosfrö. Maskrosen kom in i Sverige efter inlandsisen, vandrade in ungefär samtidigt som tallen etablerade sig här. Så det skulle kunna vara möjligt att fröet jag hittat är 10 500 år gammalt.
Lera är ingen ungdom. Lera är ett uråldrigt berg som smulats sönder långsamt över tid och sedan ännu långsammare förflyttar sig med vattnets hjälp, på väg mot havet för att återigen där pressas, under oändliga tider, pressas till att bli berg, igen, berättar Lena Håkansson geolog.
Under ett SEM mikroskop liknar lerpartiklarna spelkort till formen . De är platta, hexagonala och tunna, som kort. När de är våta kan partiklarna "glida" över varandra, som i en kortlek. Denna förmåga att "glida" är det som ger en lera dess bearberbarhet. I mitt mikroskop kommer jag inte så nära som till spelkorten. Leran i mitt mikroskop är som ett klister, som gele; tätt, tätt, en märklig flytande glidande massa. Det som av keramikern kallas plastisk, tänker jag.
Och denna plasticitet skapar en (nästan)syrefri miljö som kapslar in och motverkar nedbrytning, en miljö som konserverar och stannar tiden.
Jag bor i det som fått namnet "Skrivarstugan" på Saxemara Artist studio. Så jag skriver och läser och tar med mig olika spår och fragment av landskapet, av jorden och leran runt mig. Min kamera och mitt ljusmikroskop blir de främsta verktygen denna gång.
Jag söker leran och jag söker spår efter de som fallit i leran; växter, människor. Jag söker arkeologer och geologer och hittar artiklar och personer som arbetat med och skrivit om de försvunna landskapen. Jag får en del svar, annat ligger obesvarat, fortfarande gömt.
Maskrosfrö. Foto: Malin Lobell
Leta lera - Processfilm av Malin Lobell
ATT MÖTA LERA, ÄR ATT BUGA SIG FÖR BERGET.
EN VÄLDIGT MYCKET ÄLDRE SOM BÖR VISAS RESPEKT
LERA ÄR ETT BERG SOM MJUKNAR OCH OMFORMAR SIG SJÄLV.
Vi letar lera på ett par olika platser runt Saxemara. Vi använder SGUs jordartskarta som hjälp att identifiera möjliga lertäkter. Blåleran vi hittar, speciellt förekommande i Bäckfåran, indikerar glacial lera. När kalk kommer in, som i Gropen vi gräver tillsammans med grävmaskinisten Erik är det mer troligt postglaciala tider. Så det är vad vi tror först, om leran i Gropen, men de ”kritstrecksrandiga kostymer” vi hittar är lite speciella visar det sig. Vår geolog, Lena hittar till slut en artikel där liknande beskrivs och det visar sig att dessa ”kritstrecksrandiga kostymer” även hittas på Östersjöns havsbotten som gamla rester där de varit sjöbotten under samma period som Marys tall växte utanför Bökevik för ca 10 500 år sedan. Så Gropen är en gammal sjöbotten, där leran och kalklagren varvats.
Början på ett Ode till en väldigt gammal tall-individ:
ATT FALLA I LERA
OCH BEGRAVAS, FÖRVARAS
ATT FALLA I ÖSTERSJÖN FÖR 10 500 ÅR SEDAN
ATT SEDAN BLI ETT STORT BORD SOM KOMMER STÅ STADIGT I LÅNG TID FRAMÖVER
MED MINNEN AV ATT DU LUKTADE STARKT AV RABARBER
NÄR DU MÖTTE LJUS, SYRE OCH MÄNNISKOR.
I DIN GRAV VAR DU OMGIVEN AV KISELSKAL, FÖRE DETTA KISELALGER SOM I SIG GER INFORMATION OM HUR DIN LIVSMILJÖ VAR OCH DET LANDSKAP DU LEVDE I.
DU VAR STOR; VÄLVÄXT OCH KANSKE DE KISELALGER SOM TRIVDES INTILL DIG KAN BEKRÄFTA ATT MILJÖN VAR NÄRINGSRIK; LÄTT ATT FRODAS I.
YOLDIAHAVET BEREDDE DIG PLATS OCH ANCYLUSSJÖN DRÄNKTE DIG.
ÖSTERSJÖN ÄR ETT FÖRÄNDLIGT VATTEN MELLAN SÖTT OCH SALT.
Östersjöns bräckta vatten konserverar så bra, säger arkeologer, säger marina forskare och geologer som vill hitta spår och förstå försvunna tider.
Jag har tidigare i min konstnärliga praktik arbetat med komposten och nedbrytning, där livet bryts ner och omvandlas till nytt liv. Livet cirkulerar. Döden är inte döden utan blir nytt liv och startar om. Men här i leran händer nåt annat. Livet stannar upp, historien, då tiden kapslas in, bevaras.
Jag bor vid samma hav, vid en kust lite längre söderut i Skåne. Idag trasas kustlinjen sönder då havet återigen reser sig och träden; björkarna och tallarna, de som främst växer här faller över kanten ner i havet. Kustlinjen förändras snabbt här. Det som kom att kallas Ancyllussjön steg 4cm/år. Det är 4m på 100 år. Idag pratar vi om en havsnivåhöjning igen som kan bli 1m på 70 år pga av klimatförändringar. Det är inte riktigt lika hastigt som då Marys tall föll i leran utanför Bökevik i Blekinge, men det är snabbt historiskt sätt och för natur och växtlighet alltför snabbt för att hinna anpassa sig. Prognoserna för framtiden är osäkra och havet höjs och kustlinjen faller. Idag när jag gick längs stranden såg jag en ensam tall balansera på kanten av sanddynen mot havet. På stammen hängde en livboj.
Kiselalg. Foto: Malin Lobell
Processfilm av Malin Lobell
