#112 Maria E Harrysson om seriellt berättande

Maria E Harrysson om seriellt berättande

Under sommaren 2025 gjorde Konst i Blekinge en utlysning till konstnärer om att utveckla sitt seriella berättande. Juryn valde Maria E Harrysson som stipendiat för sitt starka och egenartade konstnärskap där seriellt berättande är ett sätt att utforska människans komplexa relation till naturen.

I det här avsnittet berättar hon om sin konstnärliga process för Konst i Blekinge-poddens Susanne Skog, som träffade henne i hennes ateljé i Malmö.

Jag jobbar i princip alltid i serier av verk, säger konstnären Maria E Harrysson.
// Maria E Harrysson

Hon hade dock aldrig satt ord på det - inte förrän förra sommaren då hon råkade få syn på Konst i Blekinges utlysning av ett stipendium inriktat just på seriell konst.

Hon fick stipendiet, och har sedan dess bland annat ägnat sig åt en serie skulpturer i form av skalbaggar som inte bara bär på, utan rent av består av vad vi dagligen lämnar efter oss: diverse skräp. Den moderna människans dubbelseende i förhållande till naturen står ofta i fokus i Maria E Harryssons konst.

Läs mer om ...
Maria E Harrysson Länk till annan webbplats.

Avsnittsinformation

Produktion: Susanne Skog
Musik: Jesper Norda
Foto: Maria E Harrysson
Ansvarig utgivare: Konst i Blekinge
Längd: 28 min 25 sek

Lyssna på Konst i Blekinge-podden finns där poddar finns, sök på Konst i Blekinge-podden, eller klicka på länken nedan...

#112 Maria E Harrysson om seriellt berättande... Länk till annan webbplats.

Eller lyssna på avsnittet på Spotify...
#112 Maria E Harrysson om Seriellt berättande... Länk till annan webbplats.

Jag vill uppnå en känsla av både ömhet och förundran över detta gäng, denna serie av skulpturer jag arbetar med. De ska tydligt höra ihop men vara olika som individer. Baggen finns med oss på många sätt, den sista överlevaren, scarabén eller Gregor Samsas karaktär i Kafkas Förvandlingen.
Den skimrar och skrämmer.

Långsamt lager på lager låter jag dem konsumera upp allt överblivet material vi lämnat efter oss. Med konstruerade bindemedel och ibland lite lera formar reklamblad, brunt paketpapper, kartonger och godispåsar deras kroppar. Guldbaggen är den bagge jag håller som deras avlägsna visuella släkting. Det är inte jag som bestämmer varje steg i deras framväxt utan även tillfälligheten, vilket skräp ligger överst i högen när jag sträcker mig efter det. Lite som om de själva glupskt slukat vilket hopskrynklat annonsblad de än råkat på och som sedan övergått till deras fysik.

När lager 12 eller 17 torkat tycker jag ha mig rätten att styra lite och blandar färg i limmet eller spacklet som håller ihop skräpet. Men när lagren sedan slipas ned likt vattnet över en sten som rullar i vattenbrynet är det ändå slumpen som avgör vad som kommer skymta fram. Det blir till något vackert, alla lager av vårt samlade skräp, vårt överflöd. Ihoppressat till en slags fossil efter mänskligheten. Fossil, där möts verken igen - oljan i teckningarna. Det som skimrar av årtusenden.

Det är viktigt att det är en serie där varje skulptur är unik med sitt egna uttryck och innehåll men att de tillsammans berättar en större historia om skeende och tid. Kombinationen med den väggbaserade serien Ro Utan Åror kommer ger en rumslig inramning där flera skeenden pågår samtidigt. De båda serierna av verk ger en upplevelse av det vackra i det farliga, likt oljans förfriska skimmer när den landat på vågorna.