Aktuellt om konst i Blekinge

alexander höglund

Konstverk: Adam is a creature full of potential in a state of becoming av Alexander Höglund

Vikten av att inte förstå – Sonia Hedstrand

Jag förstår inte!
Det är den vanligaste reaktionen på samtida konst. Låt oss stanna där ett ögonblick. Vad är det som är så farligt med att inte genast förstå?

Vi läser detektivromaner, tittar på pusseldeckare, följer spionserier, lyssnar på poddar om olösta brottsfall och ser dokumentärer om seriemördare och andra psykologiska gåtor. Vi grubblar och gissar och diskuterar vem som gjorde det, hur och varför. Spänningen och nyfikenheten på det okända, det svårbegripliga, det mystiska, är det som driver vårt intresse.

På samma sätt ser jag på ett konstverk jag vid första anblicken inte förstår. Hur kan jag lösa gåtan? Hur kan jag hitta en väg in?

Jag tittar noga. Cirklar runt verket och försöker hitta en ingång. Iakttar varje detalj. Skala, dimension, färg, material, form, placering, ljussättning. Vad betyder de olika val som konstnären gjort? Vad vill konstverket säga mig?

Medan jag utför mitt tolkningsarbete vecklar verket sakta upp sig. Kanske tycker jag att det är platt, då tröttnar jag och går vidare. Eller så får jag associationer, känslor och tankar som jag inte tänkt förut. Jag spinner iväg i grubblerier kring egna erfarenheter, historia, samhällsfrågor, politik, filosofi, psykologi, mänsklighetens villkor. Inte sällan skrattar jag, blir arg eller sorgsen. I enstaka fall, om verket är riktigt bra, så vrids mitt medvetande ett halvt varv och jag får nya insikter, åsikter eller oväntade sympatier.

Allt detta kan konsten göra om vi som betraktare är öppna för det okända.

Det är faktiskt en ytterst märklig föreställning att allting ska vara lätt att förstå. Egentligen förstår vi ju nästan ingenting alls. Hur kunde vi märkliga djur ens uppstå på en stor sten som flyger fram i universum? Hur hanterar vi våra känslor, tankar, beteenden och relationer? Hur fungerar spelekonomin? Var tog alla insekter vägen? Det mesta i vår tillvaro är egentligen kryptiskt och obegripligt.

I denna totala förvirring har konsten en viktig uppgift. Konsten kan nämligen hjälpa oss att acceptera att saker är svårförståeliga, och den kan träna oss i förståelse.

Om vi är villiga att utföra ett tolkningsarbete.

Konsten kan operera i så många dimensioner, och öppna så många nya synsätt för sin betraktare. Det är därför jag aldrig tröttnar på konst. (Och då är jag ändå en person som väldigt lätt blir uttråkad!)

Konsten utvecklar vår förmåga att utforska komplexitet. Konst kan till exempel vara både bra och dålig samtidigt. Va!? Hur är det möjligt? Jo, det går. Därför att det finns så många olika infallsvinklar till ett konstverk. Vissa vinklar intresserar oss, några tråkar ut oss, en del provocerar oss, andra roar oss, somliga berör oss. Alla bra kulturella uttryck har förmågan att öppna nya perspektiv, att försätta oss i nya positioner, att se saker på nya sätt. Därför gör konsten oss faktiskt till mer toleranta, nyfikna och öppna människor.

Men! Och detta är viktigt. Konst är inte underhållning.

Konst är faktiskt motsatsen till underhållning. Det är inget fel med underhållning. Den är som söt läsk, smakar gott och slinker ned snabbt. Men vi kan inte leva på endast socker. Konst däremot är som morötter, lite jobbigare att gnaga i sig, men den ger näring på lång sikt. Idag äter vi alldeles för mycket socker, och för lite grönsaker. Vi blir trötta, sjuka och får näringsbrist. Därför behöver vi minska lite på sockret och äta fler morötter.

Konsten är även en viktig del av det demokratiska samtalet. Låt mig förklara hur genom en historisk tillbakablick.

Under Europas medeltid var kyrkan och kungahusen de enda som hade råd med konst. De rika och mäktiga beställde målningar och skulpturer som dekoration till sina palats. Konstnären sågs som en hantverkare. Under renässansen höjdes konstens status genom tekniska innovationer och samtal om konst. Den första konstteoretiska boken skrevs av Leon Battista Alberti år 1435, och den första konsthistorien av Giorgio Vasari år 1550. Nu blev det viktigt att diskutera och tänka kring konst. Högre utbildningar grundades överallt i Europa, utifrån modell av Konstakademien i Florens från 1563, som bland andra hade Michelangelo som lärare.

Under upplysningen på 1600- och 1700-talen kopplas konsten alltmer till det vetenskapliga tänkandet och sökandet efter kunskap, och filosofer som Kant ger sig in i att diskutera estetik. I slutet av 1700-talet protesterar dock konstnärer och författare mot de rationella idealen och den gryende industrialiseringen. Denna reaktion ger upphov till romantiken, en stark strömning som betonar känslolivet och konstens egenvärde.

I samband med franska revolutionen år 1789 blir så konstnären ett politiskt subjekt, som deltar i diskussionerna om vilket samhälle människor ska skapa när inte längre Gud eller Kungen har enväldig makt över oss. Vid den här tiden uppstår en ny offentlighet, då allt fler europeer blir läskunniga och dagstidningar sprids på kaffehusen runt om städerna. Romaner och politiska skrifter trycks i mängd, konstnärer diskuterar politik i halvoffentliga salonger och konstkritiker analyserar konst i dagspressen.

Vid slutet av 1800-talet har den tekniska utvecklingen givit oss tåg, telefoner och fotografier. Konstakademiernas undervisning med rötter i renässansen börjar ifrågasättas av tidig-moderna konstnärskotterier som impressionister, fauvister och expressionister. Konstens betydelse ökar ytterligare under modernismen då den anses var en fri disciplin med egna lagar.

Efter 1930-talets ekonomiska depression inser politiker både till höger och vänster att kulturen behöver stöttas för att stå fri från marknadskrafterna. Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes förändrar synen på finansieringen av fri konst då han inrättar British Council år 1940. Syftet är att statliga skattemedel ska avsättas för konst, men att politiker inte ska lägga sig i konstens innehåll. Denna hållning brukar kallas armlängds avstånd och liknar hur vi ser på statligt finansierad public-service-journalistik som fri och oberoende. Det innebär att ekonomiska medel ska fördelas av tjänstemän och konstnärliga råd med expertkunskap i sina ämnen, inte utifrån statliga eller politiska intressen. Här har vi roten till den moderna kulturpolitik som sträcker sig in i våra dagar.

Med bas i Maynard Keyenes strukturer bildas i Sverige Statens Konstråd år 1937, med uppgift att ge konstnärer uppdrag som ska komma medborgarna till del i offentligheten. År 1962 får Sverige en egen fristående kulturbudget och 1963 införs enprocents-regeln, som innebär att en procent av budgeten för nybyggnationer ska gå till konstnärliga ”utsmyckningar” som det från början kallades, numera säger vi offentliga konstverk. År 1974 grundas Statens Kulturråd med uppgift att fördela finansiering till det fria kulturlivets institutioner och grupper, och två år senare Konstnärsnämnden, som stöttar enskilda kulturskapare och konstnärer med stipendier.

1974 års kulturproposition blev betydelsefull för hur den svenska kulturpolitiken sett ut sedan dess. Kulturbudgeten höjs, det slås fast att konsten är en del av yttrandefriheten, och att armlängds avstånd ska råda mellan politiker och konstnärer. Från och med 1974 och fram till år 2009 står det även att kulturbudgeten ska "motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”, det vill säga att finansieringen syftar till att erbjuda alternativ till vinstdrivande upplevelseindustri. I stort sett har alla politiska partier varit eniga om denna kulturpolitik i snart femtio år. Fram tills ganska nyligen.
De senaste åren har den konstnärliga friheten börjat naggas i kanten från olika håll. Allt oftare hörs olika argument för vad konstens funktion borde vara från människor som själva inte arbetar inom kulturfältet. Påståenden som ”kulturkonsumtion får människor att må bättre, visar ny forskning”, ”kulturen ska vara en enande kraft i samhället” och ”städer med ett levande kulturliv lockar investerare och företag” kanske inte får någon att höja på ögonbrynen i förstone. Men dessa tre påståenden handlar alla om att konsten bör ha en nytta utöver sig själv. För att få existera måste konsten ge bättre folkhälsa, öka nationalkänslan eller skapa ekonomiskt vinst. Dessa till synes harmlösa påståenden om konstens effekter och existenberättigande är i själva verket mycket farliga. De ifrågasätter nämligen konstens egenvärde som en del av yttrandefriheten.
Allt fler partier, grupper och individer uttrycker idag att konstnärer inte bör vara fria att uttrycka sig hur de vill, och att de inte ska få offentlig finansiering. Har vi glömt den franske upplysningsfilosofen Voltaires ord: ”Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” Denna klassiska definition gäller även den del av yttrandefriheten som utgörs av konst.

Varför är det så många som är arga på samtidskonsten?

Vi lever i en globaliserad värld av flyktingströmmar, miljökatastrofer och ekonomiska kriser som blir allt svårare att överblicka, förstå orsakerna till och följderna av. Polariseringen, filterbubblorna och de förenklade lösningarna expanderar. Människor lönearbetar mer, inkomstskillnaderna och otryggheten ökar och vi konsumerar mer lättsmält underhållning. Därför har vi mindre tid, ork och tålamod. Toleransen blir då lägre för det okända, det komplicerade, det som är svårt att förstå vid första anblicken.

Men det är inte farligt att inte förstå.

Så nästa gång du ser ett konstverk och direkt tänker ”Jag förstår inte!” Bli inte arg.
Tänk istället ”Vad spännande!” och påbörja genast ditt tolkningsarbete.

Sonia Hedstrand, konstnär, konstkritiker och konstredaktör

: : :

Text av Sonia Hedstrand på uppdrag av Konst i Blekinge