Seriellt berättande av Maria E Harrysson

Under sommaren 2025 gjorde Konst i Blekinge en utlysning till konstnärer om att utveckla sitt seriella berättande. Juryn valde Maria E Harrysson som stipendiat för sitt starka och egenartade konstnärskap där seriellt berättande är ett sätt att utforska människans komplexa relation till naturen.

Juryns motivering: Maria E Harrysson

Genom parallella serier av teckningar och skulpturer som kombinerar olika material skapar hon ett visuellt och materiellt narrativ om vårt missbruk av fossila resurser.

Varje verk fungerar som en unik berättelse och samtidigt blir delarna en del av en större helhet som berättar om tiden och om längre skeenden. Verken kommer att fungera både som en fysisk upplevelse i rumslig skala, men också i andra dimensioner.

Med experimentlusta och omsorg om både form och innehåll bygger hon upp en värld där dystopi och mänsklig ödmjukhet samexisterar. Juryn ser särskilt starkt på hennes förmåga att kombinera teknik, material och idé till en process och ett berättande som bjuder in till eftertanke och reflektion.

Maria E Harrysson ... Länk till annan webbplats.

Seriellt berättande - Processtext av Maria E Harrysson

För mig är en serie ett narrativ, förflyttningen av en våg över vattenytan, flera delar som i sina enheter bildar en enda större berättelse. Däri låg min ingång till detta uppdrag. I mitt konstnärskap jobbar jag oftast i serier, både skulpturalt och tvådimensionellt.

Här har jag låtit ett redan existerande fortlöpande tvådimensionellt projekt Ro Utan Åror - en sorgesång, få ett skulpturalt parallellprojekt.

Verket Baggarna har legat och lurat i min tankevärld ett tag och när jag nu fick möjlighet att jobba med det mer koncentrerat tack vare Konst i Blekinges stipendium så var det bara att följa med.

Ursprunget är en ständigt återkommande känsla av vanmakt gällande det beteende vi som människor anser oss ha rätten till. Varje vecka är de tre kärlen för förpackningsmaterial nere på min gård överfulla av lådor från våra fjärran beställningar av varor vi troligen inte behövde. Baggarna har kommit ur dem, förpackningarna, överkonsumtionen som symbol för det orimliga. Formerna har delvis fått följa lådornas, de som gett upphov till baggarnas existens. Baggarna tillkommer för att de är tvungna, för något måste komma efter.

Jag har böjt, skurit och blötlagt kartonger jag samlat in eller sparat, tillgången är oändlig, mycket likt människans girighet.

Jag har velat göra skulpturerna till fysiska upplevelser och därför fick några av stommarna skepnader upp emot 120cm som längd.

Jag vill uppnå en känsla av både ömhet och förundran över detta gäng, denna serie av skulpturer jag arbetar med. De ska tydligt höra ihop men vara olika som individer. Baggen finns med oss på många sätt, den sista överlevaren, scarabén eller Gregor Samsas karaktär i Kafkas Förvandlingen.
Den skimrar och skrämmer.

Långsamt lager på lager låter jag dem konsumera upp allt överblivet material vi lämnat efter oss. Med konstruerade bindemedel och ibland lite lera formar reklamblad, brunt paketpapper, kartonger och godispåsar deras kroppar. Guldbaggen är den bagge jag håller som deras avlägsna visuella släkting. Det är inte jag som bestämmer varje steg i deras framväxt utan även tillfälligheten, vilket skräp ligger överst i högen när jag sträcker mig efter det. Lite som om de själva glupskt slukat vilket hopskrynklat annonsblad de än råkat på och som sedan övergått till deras fysik.

När lager 12 eller 17 torkat tycker jag ha mig rätten att styra lite och blandar färg i limmet eller spacklet som håller ihop skräpet. Men när lagren sedan slipas ned likt vattnet över en sten som rullar i vattenbrynet är det ändå slumpen som avgör vad som kommer skymta fram. Det blir till något vackert, alla lager av vårt samlade skräp, vårt överflöd. Ihoppressat till en slags fossil efter mänskligheten. Fossil, där möts verken igen - oljan i teckningarna. Det som skimrar av årtusenden.

Det är viktigt att det är en serie där varje skulptur är unik med sitt egna uttryck och innehåll men att de tillsammans berättar en större historia om skeende och tid. Kombinationen med den väggbaserade serien Ro Utan Åror kommer ger en rumslig inramning där flera skeenden pågår samtidigt. De båda serierna av verk ger en upplevelse av det vackra i det farliga, likt oljans förfriska skimmer när den landat på vågorna.