Elin Sundström

AIR Blekinge är sedan 2025 ett residens inom de gestaltande områdena konst, slöjd och musik. Konstnärerna Malin Lobell, Elin Sundström och Johan Lundberg deltog i residenset AIR Blekinge (Artist In Residency) som arrangeras tillsammans med Saxemara Artist Studios Länk till annan webbplats. som bas under hösten 2025.

Alla tre bjöds in för att utforska och utveckla samarbetet mellan de olika kulturformer och arbeta utifrån det övergripande temat lera i en bred och experimentell betydelse.

Kort om AIR Blekinge

AIR Blekinge har sedan 2017 varit ett residens för bildkonstnärer med sin bas i någon av länderna runt Östersjön och fokus har då varit konstnärliga gestaltningar och långsiktiga samarbeten i länet med inriktning på digitala och fysiska offentliga miljöer.

Från 2025 prövades ett tvärsektoriellt samarbete för att skapa nya arbetsformer, nya nätverk och för att vidga residensarbetet.

Residensets AIR Blekinge arrangeras av Konst i Blekinge, Slöjd i Blekinge och Musik i Blekinge i samarbete med Saxemara Artist Studio.

Om processen tiden och erfarenheten under AIR Blekinge

Tillsammans med naturens material och keramiska element undersöker Elin Sundström platsens omgivningar i sin praktik. Hon har utvecklat en metod för att fråga landskapet vad hon ska göra på den plats hon befinner sig på och strävar efter att lämna så lite miljöavtryck som möjligt efter sig

Elin Sundström - Kort sammanfattning:

I min praktik utgår jag från de fler-än-mänskliga och landskapets röst, och lera är ofta mitt material för att gestalta vad jag ”hör”. Under tre veckors residens i Saxemara fick jag kontakt med ett för mig nytt landskap, både dess ytor och dess djup i tid och rum. En undersökning av detta landskap och av lokalt uppgrävd lera från den senaste istiden ledde mig till flera spår kring dess invånare av alla slag, folktro och runmagi, arkeologiska lämningar och skyddsvärda gamla ekbackar. Med hjälp av arkaiska verktyg och metoder lät jag lerans inneboende egenskaper och uttryck framträda i en serie konstnärliga gestaltningar.

En enkel sortering av lerans tre färgskikt blev till en klippmålning med urtida förtecken, just där havsytan möter land. Handen, som symbol för det mest grundläggande människo-varandet, möter klippans yta och i mötet uppstår en ny kontakt.

Ur den obearbetade leran skar jag till några små lerkistor till objekt jag funnit under residenset, som alla hade någon betydelse för de teman jag arbetat kring; en spik från ett läketräd, en död ekoxe-hona, ett ekollon som blivit mat åt något litet djur, skal av en blåmussla, en fjäder.

Slutligen tillverkade jag skyddsamuletter av leran, stärkta med en skyddsruna. De är tänkta att placeras på de platser vi tycker behöver lite extra beskydd, och delades ut till de som kom på vår slutpresentation av residenset. Leran sprids ut i landskapet och skyddsrunan likaså.

Lyssna på Konst i Blekinge-podden finns där poddar finns, sök på Konst i Blekinge-podden, eller klicka på länken nedan...

103 Elin Sundström - Om Naturens material Och Keramiska element... Länk till annan webbplats.

Du kan även lyssna till avsnittet på Spotify...

104 Elin Sundström - Om Naturens material Och Keramiska element... Länk till annan webbplats.

Nyfiken på Elin Sundström?
Elin Sundström ... Länk till annan webbplats.

Filmare: John Dunsö. Filmen saknar ljud.

AIR Blekinge, Saxemara hösten 2025

Residenset och samarbetet
Tillsammans med Malin Lobell, konstnär, och Johan Lundberg, musiker, tillbringade jag tre veckor i Saxemara, utanför Ronneby i Blekinge, för att jobba kring den lokala leran. Vi tog del av ett planerat program för att lära känna platsen, och gjorde även mycket egen research som grupp. Genom vår olika bakgrund och arbetssätt gav samarbetet upphov till andra frågor och perspektiv, och ett delande av våra olika kunskapsområden. Vi gick promenader, gjorde studiebesök och utflykter, och lagade middag tillsammans dagligen. Vi upptäckte också tidigt att vi alla var intresserade av att äta det som landskapet ger, framför allt i form av svamp, som blev en stor beståndsdel i kosthållningen. Vi hjälptes även åt med viss dokumentation.

Eken och beskydd
En av de första dagarna i Saxemara gick vi en vandring med Marie Simone Glahn, som arbetar inom naturrådgivning och landskapshistoria. Redan det första stoppet, under en ca 400-årig ek, så bred i omkrets att vi fyra precis nådde runt stammen, gav en impuls till det (påbörjade) arbete som kom att bli till under residenset. Jag satte mig vid trädets fot och kände mig trygg, och tänkte på beskydd, hur de gamla ekarna blir bostad för mängder av andra arter, och hur eken alltid stått för beskydd inom folktron. Den tanken och känslan satte tonen för hela min residenstid.

Landskapet i rörelse
Under vandringar i skog och strandmarker, och en båttur i skärgården med Jonas Olsson, vildmarks- och fiskeguide, fick vi se glimtar av det blekingska landskapet, med sina många lövträd och kuperade terräng. I samband med att vi skulle gräva upp själva leran bjöd vi in geolog Lena Håkansson, och när vi bad om en sorts större överblick över landskapets rörelser, fick vi en fantastisk berättelse om Östersjöns komplexa historia, hur den har höjts och sänkts så många gånger och spolat bort spår av liv och kulturer. Någon gång har havsytan varit 60 meter högre, och landhöjningen efter att berget pressats ner av isen under senaste istiden pågår fortfarande; allt är i någon form av rörelse, och allt ska någon gång tillbaka till havet. Där vi blir till sediment, som återigen ska pressas ihop till urberg. Som sedan mals ner och blir lera.

Leran, gropen
Efter att ha sökt rätt på istidslera via SLU:s jordartskarta och med vår residensvärd, John Dunsös hjälp bett markägaren om lov och hittat en grävare, kunde vi äntligen få direktkontakt med den lokala leran. Vi gjorde en grop, ca 1,5 m djup, och i de nedre, äldre lagren fanns ränder av kalkrika spår av tidigare liv, gammal sjöbotten där skaldjur sedimenterat till vita lager insprängda i den grå leran. I de högre lagren fanns järnrikt, rödaktigt jordpigment. Jag återvände flera gånger till gropen, för att hämta lera och pigment, för att bara umgås med istidslagren, och till slut för att lämna kvar en skyddande amulett innan avfärd.

Klippmålningen
September var rekordvarm och parallellt med en viss klimatångest gjorde jag det bästa av läget och badade många gånger under vistelsen. Ofta sökte jag mig till Yttre badstranden i Saxemara, där man ser horisonten. Där finns en fin klippa som mjukt leder ner i havet. Här bestämde jag mig för att göra en tillfällig målning med de tre färger jag sorterat ut ur vår lergrop, sedan torkat leran och till sist löst upp den i vatten; den vita (kalkrika), den grå (renaste leran) och den gula (det rödaktiga/järnrika pigmentet blev klargult när det löstes upp). Jag hade fått höra från flera håll att det inte finns mycket hällristningar eller andra spår av gamla kulturer längs kusten, förmodligen har de spolats bort av alla höjningar och sänkningar av havsnivån. Jag tog fasta på detta och gjorde en målning av den typ man kan finna i grottor och på klippor runt hela världen, det finns exempel på 30 000 år gamla målningar med avtryck av händer mot klippan. Leran spolas så småningom ut i havet med vågorna och regnet, i en perfekt illustration av att allt, vi alla, är i långsam rörelse på väg till havet.

Örnarna och Johannishus Åsar:
Min praktik bygger på att lyssna till de fler-än-mänskliga och till själva landskapet, och jag har en särskild relation till havsörnen - när den dyker upp är det en bra dag. En hel dag i residensets början använde jag till att cykla till Johannishus Åsar. Hela dagen ledsagades jag av örnar, jag räknade till sju. På vägen stannade jag vid Björketorpstenen, en ovanlig runsten med en förbannelse-galder. Johannishus Åsar visade sig vara en fantastisk plats, med både stora naturvärden, gamla ekar och stora gravfält från brons- och järnålder. Genom att följa en örn som cirklade över en plats länge och väl, hamnade jag vid en stor, död ek. Under den fann jag en stor, död skalbagge – en hona av Ekoxe, Europas största skalbagge och Blekinges landskapsdjur. Jag fann även en gammal, rostig, handsmidd spik inslagen i den döda eken för många, många år sedan. Jag tror att det är ett sådant träd som använts långt in på 1900-talet för att ”sätta bort” sin värk och sjukdom. De har kallats läketräd, vårdbundna träd, bortsättarträd. Efter denna dag pusslade jag ihop bitarna kring beskydd, folktro och runmagi, och tog fram mina egna skyddsamuletter.

Skyddsamuletter
Av leran vi grävt upp, som kan vara 10-15 000 år gammal, skar jag till små bitar och gjorde hål i, med hjälp av de enklaste verktyg man kan tänka sig; en tråd och en pinne. Jag tog reda på vilken runa som står för beskydd – Algir eller Älgrunan, och märkte mina amuletter med runan, med hjälp av samma pinne. Jag delade ut dessa amuletter vid den publika presentationen av vårt arbete, för att så många som möjligt skulle spridas i landskapet och skydda de platser som vi älskar. Jag gjorde en variant med helt obränd lera, och en där leran är skröjbränd och kommer att hålla lite längre innan den upplöses till nya sediment. Sista dagen före hemfärd cyklade jag runt och lämnade amuletter på valda platser: lergropen, klippan jag målat på, en uttorkad källa osv.

Objekt i vila
De betydelsebärande föremål jag samlat under vistelsen fick varsin liten viloplats av den uppgrävda leran. Liksom med amuletterna ville jag ha fram själva leran och dess egna uttryck genom att bearbeta den så lite som möjligt. Jag skar ut små boxar med lock, som små kistor, och grävde ur ett utrymme tillräckligt stort för varje objekt att vila i, inkapslad. Här finns bland annat ett skal av blåmussla, en fjäder, ett ekollon som något litet djur ätit av, spiken från läketrädet och den döda ekoxen. Det finns något extra rofyllt i att vara i leran från istiden, som jag också upplevde av att vara i vår lergrop.